Jag är i en dröm. Någon säger att jag är 35 år gammal. Jag får panik, innan jag kommer på att jag bara är 25 år gammal. Det finns gott om tid.
Sen vaknar jag och inser att jag är 85. Jaha, tänker jag, när jag minns det som är allt: det som varit mitt liv, men kanske framförallt dagen jag har framför mig.
Så har det alltid varit. Aldrig kunnat bortse från dagen. Reser mig. Klär på mig. Sätter mig. Kaffet smakar metalliskt. Hennes plats är fortfarande tom.
Ska hon aldrig komma tillbaka? Det är som en annan dröm, en mörkare, surrealistisk nästan. Någon som finns och försvinner, utan ett ord.
Hon kommer inte tillbaka, hur overkligt det än är så är det min verklighet. Bara att lapa i sig. Jag dricker kaffet utan att vänta in henne. Äter ostmackan utan skivad paprika. Eftersom.
Kanske ska jag gå ut i dag, eller håller jag mig hemma, jag vet inte, för det spelar egentligen ingen roll. Höften blir inte smörjd oavsett.
Men jag vill inte höra reklambladen slå mot dörrmatten. Det är måndag. Fånigt, men jag vill bara inte det. Vill hålla lite på det, så jag har något att göra sen.
Behöver en ny ost. Herrgård eller greve. Man kan ju alltid hoppas. Löjligt låter det. Jag hör ju det, men det är så jag tänker, alltså verkligen. Förlåt då.
Spelar egentligen ingen roll vad man ser fram emot bara man ser fram emot något. Jag går ut och klockan är inte ens åtta slagen, inser jag, eftersom det pågår rörelse där ute i samhället.
Folk är på väg till sina jobb och då minns jag drömmen igen. Jag arbetar, är alltså 25 år gammal men misstas för 35 av en kollega.
Vi är båda vårdbiträden och hon är lite nyare än jag, tänker väl att alla andra är ärrade. Har väl med hennes osäkerhet att göra, borde inte ta åt mig, men det gör jag.
För jag kan inte jobba som vårdbiträde hela livet. Borde skaffa en utbildning, bli någon. Åtminstone undersköterska.
Men det där var drömmen det. Själv arbetade jag på kontor, inga avancerade grejer, betalade ut löner, höll koll på semesterersättningar och sånt. Någon måste ju göra det också.
I drömmen älskade jag mitt jobb, kände mig behövd. Ett dilemma alltså i erkännandet kontra den faktiska upplevelsen.
Och så var jag ju 25 och inte 35. Det fanns gott om tid att ändra sig, flera gånger om. En möjlighet jag lät leva vidare under promenaden, som egentligen inte ledde någonstans, men som tog mig till Ica Supermarket av någon anledning, fastän alla vet att de öppnar nio på vardagar.
Alla vet det. Som ett fån stod jag där utanför och det var tur det att ingen såg mig. På kö i ottan för pensionärsrabatten. Kunde lika gärna leta burkar.
Gick snabbt genom gläntan, såg några familjer på väg till förskolan och så gick förmyndarna därifrån sen som fria vuxna och ungarna rasade omkring valpigt där inne i hägnet, som om det vore en hundrastgård.
Man har väl själv varit sån, men kommer inte ihåg det. För länge sen. Förutom tant Helgas andedräkt. Den glömmer jag aldrig. Då vore man inte människa.
Sen gick jag hemåt. Reklambladen hade inte ens kommit. Ja, då hade jag dem kvar ändå. Ett litet skutt inombords bara av tanken. Löjligt, jag vet.
Denna dag ett liv, ja, något sånt.